Tomten finns inte, del 4.

Det var varit en hektisk dag för familjen Persson. Med tanke på att dom sov hela dagen igår, så tror dom att det är den 3 december idag. Detta kommer säkerligen att få jobbiga konsekvenser lite längre fram i månaden.
Per börjar få vissa misstankar om att allting inte är som det borde vara. Han får ju trots allt MORGONDAGENS TIDNING. Skumt! Per tror genast att han är någon form utav utvald person som gud anställt för att rädda människor som råkat illa ut.
"Å herre gud", tänker Per när han läser tidningen. En skidåkare har av misstag blivit ihjälskjuten av en jägare. "Det finns fortfarande tid att rädda honom!!"
- "Älskling! Jag sticker en stund, och vem fan vet när jag kommer tillbaka!", skriker Per till Louise samtidigt som han springer ut genom dörren.

Louise vet knappt vad hon ska tänka längre. Det börjar bli tungt att hålla fasaden uppe, speciellt när hon misstänker att hennes man har blivit GALEN!
Klaes börjar piggna till. Louise tror att han börjar förstå vad som hänt, och var han befinner sig. Stackarn måste vara chockad.
Hon bestämmer sig för att skicka iväg ungarna till hennes mor i någon vecka. Bara tills allting har lugnat sig.
- "Barn! Ni ska hälsa på mormor en stund. Kul va?", säger hon.
- "Ja, mamma!", får hon till svar.

Per har suttit i bilen ett tag. Hans tankar är splittrade. skulle han hinna fram i tid? Skulle han kunna rädda livet på skidåkaren? Bara gud vet.
Per gråter. Det är väldigt olikt honom. Det är ingen som vet varför han gråter.
Äntligen är han framme. Per springer ut i skogen men möts av polisavspärrningar. Han faller ner på knä skrikandes.
- "JAG KOMMER FÖR SENT!!!", skriker han.
Polisen beslutar senare att ta med honom till stationen.

- "Nej men vad kul att se er barn!"
 Mormor Anne-Berit är otroligt glad att se barnen. Med tanke på hur sällan hon hör från sin dotter Louise så är det ett under att dom ens lever. I alla fall vad hon visste.
- "Känner Per till historien om Klaes, Louise?", säger mormor.
- "Nej", svarar Louise.
- "Är det inte dags att berätta?"
- "Nej, det kommer bara göra honom ledsen och arg."
Anne-Berit tittar ledsamt på Louise.
- "Är det inte lika bra att Per får reda på vem barnens riktiga far är....?"

Tomten finns inte, del 3

Idag sov familjen Persson hela dagen. Det måste varit någonting i maten.
Kanske är det bara Klaes som vet?

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tomten finns inte, del 2.

Nästa morgon ringer inte klockan. Louise är ledig och sken-Per - som hans nya smeknamn blivit - är såklart sjukskriven. Louise tänker att det är konstigt att barnen inte varit inne och väckt dem. Hon kollar på klockan och konstaterar att den är 08. Hon hör ett ljud ifrån vardagsrummet. Det låter som om TV'n står på.  Louise går ut i köket och ser att barnen sitter och kollar på TV. Dom har redan öppnat sina småpaket med tvåor på. Den här gången var det varsin leksaksbil i paketen.
Louise lagar frukost i ordinär manér, och förbereder sedan en tallrik med ett par mackor och lite juice. Vi skulle kunna tänka oss att brickan är till Per för att underlätta för hans stackars rygg, men så var inte fallet. Hon går istället ner med brickan i källaren.

När Per vaknar till så har han otroligt ont i ryggen. Han har knappt fått någon sömn, på grund av den klumpiga skenan han har längs ryggen. Efter att han lugnat ner sig lite, så sträcker han sig mot sängbordet, grabbar tag i ett gäng tabletter, och sväljer ner dom med lite vatten. Per somnar om, för att lite senare vakna näst intill fri från smärta. Klockan har nu blivit 12 och Per börjar bli hungrig. Det blev ju trots allt knappt någon mat dagen innan.
Per rullar ur sängen och kommer efter många om och men upp på fötterna. Han går ut i köket, där Louise sitter och läser tidningen. Barnen kollar fortfarande på TV.
- "Var är min frukost?", grymtar han till.
- "Oj, god morgon älskling, jag börjar med den med en gång!", svarar Louise.
Medan Per äter frukost, så stryker Louise handen över hans huvud.
- "Kommer du klara dig imorgon när jag åker till jobbet?", säger hon, "Ungarna blir det säkert inga problem med, och jag förbereder lunch som ni kan äta."
- "Kan du inte ta dem med dig?", blir Pers svar.

Det  var ingen som riktigt visste vad dagen hade att bjuda på. Per har segnat ner i soffan för att slötitta på TV och tycka synd om sig själv, samtidigt som barnen är ute på baksidan och leker. Det finns knappt någon snö, så deras försök till att göra snögubbar misslyckas. Det blir i alla fall en och annan snöängel.
- "Per...". Louise tittar ledsamt på Per. "Han börjar bli dålig. Jag vet inte om han orkar mer."
- "Vad menar du?", frågar Per.
- "Jo, du vet. Klaes... Han börjar bli gammal och trött."
- "Ja, vad vill du att jag ska göra åt det? Ska jag ta på mig kläderna och styra upp allting själv kanske? Ska jag det?! Med den här fina ryggskenan och allt!".
Per börjar bli arg igen. Det är som sagt ingen ovanlighet, och Louise börjar bli van.
- "Nej...", svarar hon, "Men jag tänker bara på barnen. Det kanske är bäst att vi bara berättar som det är istället..."
- "Dom mår bättre av att ingenting veta", säger per.
Louise suckar.
- "Dom kommer att märka det på julafton om inte annat. Gör vi inte någonting så kommer barnen inte få några julklappar, och det blir inte kul. Du vet lika bra som jag att vi inte har råd att köpa allting själva. Speciellt inte nu när du är sjukskriven."
- "Låt mig vara ifred!", väser Per, "Jag ska nog komma på någonting..."

Louise spenderar större delen av dagen nere i källaren. Barnen vet mycket väl om att dom inte får gå ner där. Varför? Det har dom aldrig fått veta. Dom är inte allt för gamla, men dom vet vad som händer om dom inte lyder Per och Louise order och direktiv.
Louise rusar upp och ner för trappan till källaren, bärandes på diverse handdukar, glas med vatten, tabletter och dylikt. Lise och Johan står i köket och tittar nyfiket på. Vad var det egentligen i källaren som dom inte fick se?

Julkalender del 1 av 24.

Jag fick en släng av idioti och bestämde mig abrupt för att sätta min kreativa förmåga på prov och skriva en egen liten julkalender. Mycket nöje!


Tomten finns inte, del 1.

- "Vakna, vakna, vakna!"
Ljudet var olidligt. Per öppnar motvilligt sina ögon och ser det han var rädd för. Lise och Johan står vid sidan av sängen och hoppar.
- "Vakna dååå!", skriker dom i kör, "Ni måste vakna! Vet ni inte vilken dag det är idag?!"
Per puttar till sin fru Louise i sidan och grymtar till;
- "Älskling, det är din tur."
Per vänder sig om och klappar Louise över ryggen. Hon vill inte gå upp.
Han ryser till och befarar det värsta.
- "Nej du, Per, du får ta det.", svarar Louise, "Gå nu upp och gör frukost åt barnen. Jag har lagt deras julkalendrar under bänken i vardagsrummet."
Per lunkar upp. Köket ser ut som ett bombnedslag. Idén var ju bara att Per skulle bjuda hem chefen på en stillsam middag, men det var det sista som hände!
God mat och mycket dryck in på småtimmarna, och knappt någon sömn. Det var precis det som Per hade i ryggen just nu.
Med stapplande steg går han fram till bänken och puttar undan glas och tallrikar för att komma åt.
- "Pappa! Det är första december! Har du inte glömt någonting?!", skriker barnen.
- "Just det", tänker Per, samtidigt som han rör sig mot vardagsrummet. Han böjer sig ner för att ta fram julkalendrarna.
Men plötsligt knakar det till i ryggen och Per faller handlöst till golvet!
- "Aaaaj!", skriker Per. Han ligger och vrider sig av smärta.
Louise rusar ut i köket. Man kan inte ta miste om att hon var trött. Hon har fortfarande samma kläder på sig. Samma kläder som så fint hade burits dagen innan. En röd klänning som gick nästan hela vägen ner till fötterna. Den är fin.
Hon börjar skratta.
- "Förlåt älskling, jag kan inte hjälpa det, men du ser så fruktansvärt fånig ut!", får hon fram mellan skratten.
- "Stå inte bara där, ring ambulans!, skriker Per.

När familjen några timmar senare kommer hem från sjukhuset så kan Per knappt gå. Han har fått en skena över ryggen för att inte vrida och bända för mycket. Han ser lite ut som ringaren i Notre Dame.
Louise ler fortfarande, och allt hon kan tänka på är hur kusligt rolig Per hade sett ut samma morgon.
- "Är ni hungriga barn?" Louise tittar frågande på Lise och Johan.
- "Jaaa...", svarar dom.
Energin är nu borta, och barnen går stillsamt mot ytterdörren för att hjälpa Per och Louise in.
Området de bor i är väldigt lugnt och skönt. Det är inte många hus som ligger där och dom flesta hus är inte mer än ett par år gamla. Deras egna hus är blått, med vita knutar. Det står Persson på dörren.

Om det är någonting som Louise kan så är det att laga mat!
Till frukost serveras gröt, bacon, ägg, bröd, korv, köttbullar och amerikanska pannkakor. Och så självklart juice och mjölk att dricka.
- "Är nu tills ni spricker", säger Louise till barnen och tittar sedan på Per.
- "Det är omöjligt.", säger Per dystert.
Han har fått någon form utav vitamin-dryck för att få i sig det viktigaste.
- "Se så, var inte dyster", säger Louise, "Det är ju bara till i morgon när medicinen slutat verka."
- "Ja, och tur är väl det!", svarar Per.
Efter frukosten springer barnen in i vardagsrummet för att öppna första luckan i deras julkalender. Julkalender är en form utav tygmatta, med 48 små paket på, 24 till dem var. Lise och Johan sliter upp paketen med en etta på! Det är några bitar godis.
Klockan var redan 11 och barnen hade missat julkalendern på TV.
Louise berättade att det går i repris kl 19, och att dom inte behöver vara ledsna.
- "Men det är ju för fan då jag ska kolla på sporten!", väser Per.
- "Ta det nu lugnt, Per, du kan titta på sporten inne i sovrummet", svarar Louise.
Per mumlar någonting om att det alltid är han som ska anpassa sig... "Inte nog med att jag är skadad... Nej nej, nu får jag inte ens se på TV i mitt egna hus..."

För att beskriva per behövs nästan mer än ord. Han är en ganska bufflig person, om ni förstår vad jag menar, sådär riktigt stor, utan att vara tjock. Hans ansikte kamoufleras av ett tjock helskägg i färgerna brunt och grått, och det är nästan så att vi kan se ett par näshår sticka ut ur den breda näsan.
Per har alltid varit lite av den arge personen i familjen, medan Louise är raka motsatsen. Det var minsann inte ofta vi såg Louise arg eller ledsen. Men det fanns någonting där, någonting om enbart Louise visste om, och det var snart dags att berätta...

To the edge of night.

"Home is behind, the world ahead.

And there are many paths to tread.

Through shadow, to the edge of night.

Until the stars are all alight.

Mist and shadow, cloud and shade.

All shade fade, all shall fade."

 Det är fint det!

Tid - En fjärde dimension.

(Bloggat Från mobilen)

Jag vill tro att det finns en fjärde dimension. Jag vill ha möjligheten att veta att det finns en fjärde dimension, och gärna fler.

Varför sluta på fyra? Kanske är det bäst så, då utsvävningar utan grund oftast går på röven, och resulterar i någonting som kommer tillbaka mot dig i en fasansfull hastighet. Sträcka genom tid - som storhet den fjärde dimensionen.
Anledningen till att jag kom att tänka på tid är, som nämnt i tidigare inlägg, någonting jag egentligen har gott om men inte tar till vara på. Jag skjuter allting framför mig, och spenderar istället timmar framför TV'n, och datorn. (Eller Som nu, på tåget.)

Jag spenderar dock min resa brevid en söt flicka. Hoppas nu bara att hon är norska! Yeah, you heard!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Konsten att skjuta upp saker.

För vissa är det svårt, för mig är det fruktansvärt enkelt.

Konsten att skjuta upp saker är en egen liten vetenskap. "Varför göra det idag när du kan skjuta upp det till i morgon?"
Jag är så fasansfullt dålig på att göra det jag borde göra, och faller lätt ner i roligare saker, så som att inmundiga alkoholhaltiga drycker och stjäla brandsläckare. Ja ni vet, det vanliga.

Vi skulle kunna se det ur den lates perspektiv. Jag är fruktansvärt lat, och det hjälper mig inte direkt att göra det som borde göras. Som nu till exempel. Jag har fortfarande inte gjort det som skall vara gjort till kl 12.30, men envisas fortfarande med att skriva om det på min blogg. Men det löser sig, det är ju bara 8 h arbete.

Den stora nackdelen med det hela är att det faktiskt hela tiden löser sig. Det har aldrig hänt att jag fått lida allt för mycket på grund av min lathet. Det enda som brukar hända är att jag får stressa ihjäl mig i sista minuten. Dagen innan julafton, VARJE dag.
Så, i väntan på att det ska gå riktigt på röven så att jag nån gång lär mig, kommer jag fortfarande sitta här och skriva på min blogg, och lukta på facebook.

Haha, såg just en rolig sak i stavningsprogrammet, när den tyckte facebook var felstavat. Se bifogad bild.

Kul att stavningsprogrammet vill ändra facebook till Ankeborg. :)