Julkalender del 1 av 24.

Jag fick en släng av idioti och bestämde mig abrupt för att sätta min kreativa förmåga på prov och skriva en egen liten julkalender. Mycket nöje!


Tomten finns inte, del 1.

- "Vakna, vakna, vakna!"
Ljudet var olidligt. Per öppnar motvilligt sina ögon och ser det han var rädd för. Lise och Johan står vid sidan av sängen och hoppar.
- "Vakna dååå!", skriker dom i kör, "Ni måste vakna! Vet ni inte vilken dag det är idag?!"
Per puttar till sin fru Louise i sidan och grymtar till;
- "Älskling, det är din tur."
Per vänder sig om och klappar Louise över ryggen. Hon vill inte gå upp.
Han ryser till och befarar det värsta.
- "Nej du, Per, du får ta det.", svarar Louise, "Gå nu upp och gör frukost åt barnen. Jag har lagt deras julkalendrar under bänken i vardagsrummet."
Per lunkar upp. Köket ser ut som ett bombnedslag. Idén var ju bara att Per skulle bjuda hem chefen på en stillsam middag, men det var det sista som hände!
God mat och mycket dryck in på småtimmarna, och knappt någon sömn. Det var precis det som Per hade i ryggen just nu.
Med stapplande steg går han fram till bänken och puttar undan glas och tallrikar för att komma åt.
- "Pappa! Det är första december! Har du inte glömt någonting?!", skriker barnen.
- "Just det", tänker Per, samtidigt som han rör sig mot vardagsrummet. Han böjer sig ner för att ta fram julkalendrarna.
Men plötsligt knakar det till i ryggen och Per faller handlöst till golvet!
- "Aaaaj!", skriker Per. Han ligger och vrider sig av smärta.
Louise rusar ut i köket. Man kan inte ta miste om att hon var trött. Hon har fortfarande samma kläder på sig. Samma kläder som så fint hade burits dagen innan. En röd klänning som gick nästan hela vägen ner till fötterna. Den är fin.
Hon börjar skratta.
- "Förlåt älskling, jag kan inte hjälpa det, men du ser så fruktansvärt fånig ut!", får hon fram mellan skratten.
- "Stå inte bara där, ring ambulans!, skriker Per.

När familjen några timmar senare kommer hem från sjukhuset så kan Per knappt gå. Han har fått en skena över ryggen för att inte vrida och bända för mycket. Han ser lite ut som ringaren i Notre Dame.
Louise ler fortfarande, och allt hon kan tänka på är hur kusligt rolig Per hade sett ut samma morgon.
- "Är ni hungriga barn?" Louise tittar frågande på Lise och Johan.
- "Jaaa...", svarar dom.
Energin är nu borta, och barnen går stillsamt mot ytterdörren för att hjälpa Per och Louise in.
Området de bor i är väldigt lugnt och skönt. Det är inte många hus som ligger där och dom flesta hus är inte mer än ett par år gamla. Deras egna hus är blått, med vita knutar. Det står Persson på dörren.

Om det är någonting som Louise kan så är det att laga mat!
Till frukost serveras gröt, bacon, ägg, bröd, korv, köttbullar och amerikanska pannkakor. Och så självklart juice och mjölk att dricka.
- "Är nu tills ni spricker", säger Louise till barnen och tittar sedan på Per.
- "Det är omöjligt.", säger Per dystert.
Han har fått någon form utav vitamin-dryck för att få i sig det viktigaste.
- "Se så, var inte dyster", säger Louise, "Det är ju bara till i morgon när medicinen slutat verka."
- "Ja, och tur är väl det!", svarar Per.
Efter frukosten springer barnen in i vardagsrummet för att öppna första luckan i deras julkalender. Julkalender är en form utav tygmatta, med 48 små paket på, 24 till dem var. Lise och Johan sliter upp paketen med en etta på! Det är några bitar godis.
Klockan var redan 11 och barnen hade missat julkalendern på TV.
Louise berättade att det går i repris kl 19, och att dom inte behöver vara ledsna.
- "Men det är ju för fan då jag ska kolla på sporten!", väser Per.
- "Ta det nu lugnt, Per, du kan titta på sporten inne i sovrummet", svarar Louise.
Per mumlar någonting om att det alltid är han som ska anpassa sig... "Inte nog med att jag är skadad... Nej nej, nu får jag inte ens se på TV i mitt egna hus..."

För att beskriva per behövs nästan mer än ord. Han är en ganska bufflig person, om ni förstår vad jag menar, sådär riktigt stor, utan att vara tjock. Hans ansikte kamoufleras av ett tjock helskägg i färgerna brunt och grått, och det är nästan så att vi kan se ett par näshår sticka ut ur den breda näsan.
Per har alltid varit lite av den arge personen i familjen, medan Louise är raka motsatsen. Det var minsann inte ofta vi såg Louise arg eller ledsen. Men det fanns någonting där, någonting om enbart Louise visste om, och det var snart dags att berätta...