Nästa morgon ringer inte klockan. Louise är ledig och sken-Per - som hans nya smeknamn blivit - är såklart sjukskriven. Louise tänker att det är konstigt att barnen inte varit inne och väckt dem. Hon kollar på klockan och konstaterar att den är 08. Hon hör ett ljud ifrån vardagsrummet. Det låter som om TV'n står på. Louise går ut i köket och ser att barnen sitter och kollar på TV. Dom har redan öppnat sina småpaket med tvåor på. Den här gången var det varsin leksaksbil i paketen.
Louise lagar frukost i ordinär manér, och förbereder sedan en tallrik med ett par mackor och lite juice. Vi skulle kunna tänka oss att brickan är till Per för att underlätta för hans stackars rygg, men så var inte fallet. Hon går istället ner med brickan i källaren.
När Per vaknar till så har han otroligt ont i ryggen. Han har knappt fått någon sömn, på grund av den klumpiga skenan han har längs ryggen. Efter att han lugnat ner sig lite, så sträcker han sig mot sängbordet, grabbar tag i ett gäng tabletter, och sväljer ner dom med lite vatten. Per somnar om, för att lite senare vakna näst intill fri från smärta. Klockan har nu blivit 12 och Per börjar bli hungrig. Det blev ju trots allt knappt någon mat dagen innan.
Per rullar ur sängen och kommer efter många om och men upp på fötterna. Han går ut i köket, där Louise sitter och läser tidningen. Barnen kollar fortfarande på TV.
- "Var är min frukost?", grymtar han till.
- "Oj, god morgon älskling, jag börjar med den med en gång!", svarar Louise.
Medan Per äter frukost, så stryker Louise handen över hans huvud.
- "Kommer du klara dig imorgon när jag åker till jobbet?", säger hon, "Ungarna blir det säkert inga problem med, och jag förbereder lunch som ni kan äta."
- "Kan du inte ta dem med dig?", blir Pers svar.
Det var ingen som riktigt visste vad dagen hade att bjuda på. Per har segnat ner i soffan för att slötitta på TV och tycka synd om sig själv, samtidigt som barnen är ute på baksidan och leker. Det finns knappt någon snö, så deras försök till att göra snögubbar misslyckas. Det blir i alla fall en och annan snöängel.
- "Per...". Louise tittar ledsamt på Per. "Han börjar bli dålig. Jag vet inte om han orkar mer."
- "Vad menar du?", frågar Per.
- "Jo, du vet. Klaes... Han börjar bli gammal och trött."
- "Ja, vad vill du att jag ska göra åt det? Ska jag ta på mig kläderna och styra upp allting själv kanske? Ska jag det?! Med den här fina ryggskenan och allt!".
Per börjar bli arg igen. Det är som sagt ingen ovanlighet, och Louise börjar bli van.
- "Nej...", svarar hon, "Men jag tänker bara på barnen. Det kanske är bäst att vi bara berättar som det är istället..."
- "Dom mår bättre av att ingenting veta", säger per.
Louise suckar.
- "Dom kommer att märka det på julafton om inte annat. Gör vi inte någonting så kommer barnen inte få några julklappar, och det blir inte kul. Du vet lika bra som jag att vi inte har råd att köpa allting själva. Speciellt inte nu när du är sjukskriven."
- "Låt mig vara ifred!", väser Per, "Jag ska nog komma på någonting..."
Louise spenderar större delen av dagen nere i källaren. Barnen vet mycket väl om att dom inte får gå ner där. Varför? Det har dom aldrig fått veta. Dom är inte allt för gamla, men dom vet vad som händer om dom inte lyder Per och Louise order och direktiv.
Louise rusar upp och ner för trappan till källaren, bärandes på diverse handdukar, glas med vatten, tabletter och dylikt. Lise och Johan står i köket och tittar nyfiket på. Vad var det egentligen i källaren som dom inte fick se?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar